Jag vet inte riktigt när jag genomförde ett blodprov senast. När gör man sådant? Jag menar, om man inte söker vård för något särskilt. Det är ju inte direkt så att det finns stationer för blodprov runt om i stan. Nu blev det i alla fall så och jag är tämligen säker på att det är mitt första prov sedan gymnasiet. Det är 22 år sedan.
Det var inte så att jag var nervös. Inte till en början i alla fall. Sedan började jag fundera, och det är knappast första gången funderingar har gjort att kugghjulen i mitt huvud har börjat snurra rejält. Tänk om blodprovet visar att det är något fel på mig? Denna tanke började snurra runt som en virvelvind därinne. Såhär resonerade jag:
Jag hade möjligen levt 22 år av mitt liv utan att någon gång titta till min kropp. Det är mer än halva livet sedan jag gjorde ett blodprov. Mycket har hänt sedan dess. Jag har gjort otroligt mycket som påverkat min kropps mående. Kroppen har brutits ner på både ett och två sätt. Vad skulle det blodprov jag nu skulle ta säga om detta?
Tanken slog mig när jag satt på bussen på väg till kliniken. Fan också, kunde inte tankarna sluta spöka för mig? Det var en jobbig process att gå igenom och jag kunde inte riktigt fokusera blicken på något som passerade utanför. Jag började stirra in i nacktrakten på personen som satt framför. Det var bättre. Blodprov däremot, fortsatte sätta tankar i min skalle.
Nästa station var stationsgatan och jag visste att jag närmade mig kliniken med stormsteg. Blodprovet kom närmare och så även jag. Jag tog upp min telefon och tittade. Det var 11 minuter kvar till min tidsbokning inföll. Hur skulle det gå? Dessutom, eftersom det var så många år sedan mitt senaste blodprov; tänk om jag blivit rädd för att bli stucken i armen?
Ja, för det blir man väl fortfarande när man tar blodprov eller? Eller hur fungerar det? Svaren på alla dessa frågor jag ställer har jag förstås nu. Nu, i skrivande stund, har jag ju fått gjort blodprovet. Nu väntar jag bara på resultaten och det är minst lika frustrerande.
Jag hör av mig när de kommit!