Elin hade egentligen alltid tänkt att hon hade förmågan att prata om vad som helst. Detta hade hennes pappa alltid sagt åt henne också. ”Du kan verkligen prata till dess att solen går ner till den går upp igen. Mitt i vintern, dessutom” sa han någon gång. Det var roligt men hon förstod inte riktigt poängen. Nu gör hon det.
Vi hoppar fram till Elins första dejt sedan hon blev singel. Det var med en kille som hette Johan. En väldigt vanlig person, men ganska blyg. De satt på en bar, på Södermalm, och hade precis avhandlat intressen, arbete, relation till familj och favoritlag i hockey. Ämnena började sina men Elin ville inte gå hem. Hon såg sig omkring och fick syn på en brandlucka precis bredvid dem.
- ”Brandlucka” sa hon och nickade mot luckan.
Johan tittade bredvid sig och lade inte märkte till någon brandlucka. Han tittade därför upp igen och gav ifrån sig ett lite smålöjligt (om man frågar Elin) ”Va?”.
- ”Här, precis bredvid dig. Det är en brandlucka. De använder såna om det skulle börja brinna. Då öppnas de upp och.. ja, brand. Det är en brandlucka helt enkelt.”
Han tittade återigen ner, nickade lite smådumt och såg upp mot Elin igen.
- ”Du kan en hel del saker, eller hur?”
- ”Som brandluckor menar du?” skrattade Elin tillbaka. ”Där är förresten en till” sa hon och nickade bort mot ett sällskap som satt längre ner i lokalen.
Johan verkade tycka att det var roligt sagt för han skrattade ganska länge. Så pass länge att hon hann höra hur hans skratt verkligen lät. Det var annorlunda men fint, på något vis.
- ”Så, varför just brandlucka? Varför kan man sånt? Är du typ brandman eller?” frågade han.
Det var en märklig fråga eftersom hon just berättat att hon arbetade som antikvarie. Möjligen hade han inte lyssnat.
- ”Nej, men min pappa är. Eller han arbetar i alla fall med brandskydd så då har han visat mig i hela mitt liv, du vet ’där är en brandlucka’. Precis som jag gjorde med dig nu egentligen. Jag vet inte riktigt varför han tyckt att det varit så viktigt att lära mig just det men han är lite speciell.”
- ”Speciella föräldrar ja. Där har vi verkligen någonting gemensamt” svarade Johan .
Konversationen var återigen uppe på en bra nivå och kanske var det tack vare brandluckan bredvid dem.