Statliga gatupratare
Rösten kom från ingenstans men det var tydligt att den härrörde från Catrins högersida någonstans. Snett bakåt till höger var platsen den kom ifrån. Hon stannade upp tvärt och vred huvudet lite men inte för mycket. Vem var det som hade tilltalat henne? I ögonvrån såg hon en gestalt stå lutad mot väggen på den snabbt trafikerade gågatan. Det var tilltalet från vederbörande som hon tyckte var märkligt. Det var inte sällan någon främmande person tilltalade en just där men ”hallå ja” brukar inte vara de ord som möter en. Hon vred sig om lite mer för att en tydligare bild av personen och då möttes ögonen. Blå, väldigt snälla ögon såg in i Catrins. Det var en kvinna, kanske i samma ålder, med en hatt och ett par röda skor som stod där. Catrin tvekade en sekund innan hon valde att gå fram. En gatupratare. Var det verkligen det hon hade sagt? Vad sjutton var en gatupratare för någonting? Catrin hade aldrig hört på maken och hennes förvirring syntes säkert i ögonen. Detta eftersom hennes nya samtalspartner log åter och förklarade för henne vad en gatupratare är. Så, gatupratare är tydligen någonting som man infört i det tysta. De syftar till att föra människor närmare varandra. De flesta vet säkerligen att Sverige är ett ganska stängt land. Ni vet; Var man och kvinna för sig själv och inte blanda sig i andras liv och så vidare. Gatupratarna, ja de ska alltså försöka se till att människor som vill tala med andra också ska få göra det. Ett intressant koncept. Intressant och helt, helt skruvat. I alla fall om man frågade Catrin. Hon började peka på människor som gick förbi på gatan. Gatupratare finansieras av staten och finns för ett syfte, och endast ett: Att skänka glädje och gemenskap till invånarna. Detta var vad gatupratare skulle göra menade den främmande kvinnan.